det kanske går lättare där det är enormt vackert.

DSC_0515_Snapseed
DSC_0519_Snapseed

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nästa fredag packar vi bilen fulla med oss själva, och  vad vi tänker är nödvändigheter, men så mycket mer, och kör söderut igen.

Som förra sommaren.

Först är vi en vecka i det röda huset i Borggård utanför Norrköping. Andra veckan är vi på Öland med släkten. Där har vi sju år i rad haft regn, i år är nog första året som jag inte skulle låta det bekomma mig.

Jag behöver äta, sova, promenera och vara där jag är. Självklarheter. Men sådant jag den sista tiden gjort mest i skuggan av affekter.

Diska ska jag också.

3 kommentarer

Under Svammel

stolt vän.

Ni vet min barndomsbästis Jenny, igår skrev Cecilia Blankens om henne, såhär;

Den svenska arkitekten och designern Jenny Grettve som imorgon lanserar sin limiterade T-shirt kollektion (kolla in hennes site för plagg + mycket vackra och inspirerande kvinnobilder) har sin vackra mamma som modell. Och jag ser tusen gånger hellre henne bära de här t-shirtarna än ännu en mystisk 19-åring med förförisk blick så som det oftast är i modebilder. Det här säger liksom så mycket mer och är avsevärt intressantare att titta på. Och i jämförelse är det så beklämmande när man tänker på och ser alla kvinnor här i Los Angeles med ansikten så sträckta att de förlorat alla personliga drag, och läppar som sticker ut som två pumpade anknäbbar. I mina ögon finns det inget vackert över det, bara osäkerhet och ängslighet. Ett åldrat ansikte som tillhör en människa som älskar sitt liv och den hon eller han är; det är däremot förtrollande.

Bra! Och så kunde man se Sigrid, en cool snygg kvinna i Jennys nya t-shirtkollektion. Kolla in t-shirtarna här.

Namnlöst

Lämna en kommentar

Under Svammel

juni.

lopKvällspromenader. Lite fläng och häng med sötnosar. Utelek och utebråk.

Och så nån dag i veckan hoppas jag kunna få till en ligga och titta upp i det blå, försöka få fram det där lugnet som brukar infinna sig efter ett tag, ett bra tag ibland, när jag gör det jag vet att jag verkligen mår bra av istället för att strunta strunta strunta i det.

2 kommentarer

Under Svammel

tack!

Betänk att det finns folk, gullisar, som fortfarande kikar in här. NI! Vissa varenda dag. Bara det gör ju att man känner sig ganska så sugen på att börja blogga igen.

Men för att känna mig riktigt där behöver jag en nystart. Ny blogg, eller i alla fall en ny header och en ny linje att följa.

Snart är jag där. Tror jag.

2 kommentarer

Under Svammel

acklimatiserad.

20130607_122642_Snapseed

20130602_190833_Snapseed

Gud vad man har vant sig vid att bara hoppa i sandalerna, (idag träskor) en daglig glass i gräset, en kvällslig öl på uteservering eller i trädgården och nätter i den svala, mörka källaren. Har det nånsin varit annat än sommar?

Jag försöker att låta saker kännas precis så som de känns just då. Skatteåterbäringen kom och på tisdag åker jag söderut.

1 kommentar

Under Svammel

& sommarjaget säger hej.

ny kopia

Har aldrig varit en som ler med tänderna.

DSC_0882_Snapseed

Men så har jag ju så ofta dolt det sneda, operfekta. Som på reflex, oreflekterat.

Häromdagen kikade de fram.

4 kommentarer

Under Svammel

vi ses nu.

Liggandes i soffan efter middagen kom jag på att ni kanske vill läsa min senaste krönika. Vill ni? I så fall är det bara att fortsätta läsa för här kommer den:

Mellan sysselsättningar. Friställd. Utan jobb. Jag är där just nu. Utanför samhället på ett vis, väldigt inblandad i samhället på ett annat. Ni som varit arbetslösa vet vad jag menar; blanketter, möten, telefonköer och the mixed feelings. Lite som en förbjuden siesta; lika skönt som skamligt, välbehag och oro i ett.

För några veckor sedan stod jag för första gången och väntade bakom skylten: ”vänta här på en handläggare” inne på Arbetsförmedlingen. Jag hade det ganska bra, tyckte att det var överraskande mysigt i väntrummet faktiskt, och bra stämning. Folk log medkännande mot mig, vi stod ju trots allt i samma osynliga cirkel, där alla andra stod utanför och tittade på, hejade och buade på samma gång. Plötsligt stördes trivsamheten av en kvinna som högljutt tillrättavisade en arbetssökande som satt och skämdes vid en dator. ”- NEJ, meriterna ska inte in där, HAR JAG JU SAGT.” Obekvämt skruvade folk på sig och försökte dämpa sin olust genom att tänka på sandstränder med rosa glassar och sand mellan tårna. Och resten av dagen förebrådde jag mig själv för att jag inte hade sagt åt överhetspersonen att det var det otrevligaste jag hade hört på länge. Typ sen jag föddes.

I vårt jobbcentrerade samhälle är det skamligt att inte ha ett jobb, och denna skam skrapar ganska flinkt små hålrum i självkänslan. Så att skaffa sig ett jobb som arbetslös, kanske dessutom långtids, utan en central identitet: jobbidentiteten, med naggad självkänsla och i ett utanförskap, hur lätt är det? Vad skulle egentligen vara viktigare och effektivare än att som arbetssökande bli bemött med omtanke och inspiration? En gnutta medmänsklighet och förståelse – de bästa tillhyggena mot skammen.

Jag tog en arbetslöshetsbuss ner till stan häromdagen. Ni vet; avgångstid 10:37. En och annan föräldraledig var väl också med, men i övrigt genomsyrades bussen denna, som så många andra dagar, av frustration. En kvinna råkar kliva på fel buss, hennes hår är yvigt, hennes resväska kolossal. Hon ska till tågstationen, men den här bussen ska inte det. Bussföraren försöker hjälpa genom att meddela vilken hållplats som är närmast, men det är tydligt att hon inte kommer att hinna. Himlande blickar i bussen. Men så händer något oväntat. Bussföraren ropar till kvinnan ”- Du, kliv inte av här, jag kör dig till tåget…” och tillägger utan att vänta på svar; ”- Hoppas det är okej för alla andra!”. Han bryter sin rutt och tar en helt annan väg. Bussföraren har gjort det omöjliga. Han rycker alla ur sin slummer, sin olyckliga dvala. Alla ser på varandra och ler – sammanbundna i glädje och konsensus. Han struntar i reglerna och riskerar sitt jobb. Allt som krävdes var att en person klev utanför regelsystemet och faktiskt hjälpte någon annan. Vi är inte längre bister statistik på väg till ett obligatoriskt seminarium, vi är tillsammans och vi är lyckliga en kort stund.

Upprymdheten som bussföraren väckte sitter kvar i sinnet på mig och mina medresenärer. En kort stund tänker jag att det kommer att lösa sig för oss alla. Problemet är inte alltid systemet, utan de människor som följer systemet till varje pris, som glömmer människan och gömmer sig bakom förordningar.

Jag vinkar till bussföraren när han åker iväg, han vinkar glatt tillbaka. Jag tänker att han borde arbeta på AF.

8 kommentarer

Under Svammel